Bluffmakare -

After the storm

Kom just ihåg att jag hade en blogg en gång i tiden, vad hände med den? Jo den glömdes bort i yrvädret som ven runt mej efter förra våren. I mars förra året började jag må jättedåligt och blev deprimerad, så pass att jag inte ens orkade ta reda på varför D. gjorde slut. Efter det så blev det på något sätt ännu värre så när skolan började igen efter sommarlovet kunde jag bara ligga hopkrupen i min säng och gråta i flera veckor. Sen kunde jag i alla fall sluta gråta men jag lämnade inte sängen utan började läsa Twilight. Jag var som en robot: jag gick upp, gick till skolan, satt av tiden, väntade på att få åka hem och lägga mej i sängen. Jag tittade knappt på tv och de få gångerna jag gjorde det skedde det endast för att mof och far inte skulle tycka att jag var för konstig. Good luck with that.

Det var nu jag började skära mej. Första gången jag skadade mej själv var när vi varit på Borås zoo med skolan och satt på bussen på väg hem. Jag satt själv och kände mej ensammast i världen. Det enda jag hade som var någorlunda vasst var en gammal alvedon-karta. Så det blev inga skärsår utan mest ett rivsår men det gjorde ont och det var det jag behövde. Efter det fanns det ingen återvändo. Fyra små ärr på min högra handled vittnar nu om vad som hände den hösten. Om hur jag bar alla armband jag hittade i huset på samma arm, om hur jag desperat försökte dölja såren för alla jag kände. Om hur alla ändå måste sett dom, sett rakt igenom mina lögner. Men ingen sa något, ingen gjorde något. Jag visste att jag var deprimerad men vart skulle jag börja? Hos doktorn för att kolla mina blodvärden (som jag hade en känsla om att de skulle vara onormala)? Hos psykologen för att allt jag sprungit ifrån i mitt liv till slut hunnit ikapp mej?
När det var som värst där under hösten kunde jag inte koncentrera mej på lektionerna, jag kom inte ihåg vad lärarna sa och till slut började jag glömma vad tjejerna berättade på fredagsfikorna. Sakta men säkert försvann saker ur mitt huvud samtidigt som jag var yr, hade domningar, svårt att andas, hjärtklappningar, svårt att somna och mardrömmar. kaos och katastrof alltså.

Det dröjde ända till januari i år som jag tillslut kom till doktorn och tog blodprover. De visade vad jag misstänkt: blodbrist på grund av järnbrist och B12-brist. Mitt B12-värde var 13 när man normalt ska ha 130, när läkaren berättade det lät han som att han undrade hur jag kunde stå och gå. Och det gjorde jag knappt. Så jag fick tabletter; järn för att få upp mina järnvärden till normala och B12-tabletter som jag antagligen kommer att äta resten av mitt liv. Jag mådde bättre redan efter några veckor med alla tabletter och nu, 7 månader senare mår jag så bra jag bara kan.

And she lived happily ever after.

2010-10-11 @ 13:36:09 Permalink Allting Kommentarer (1) Trackbacks ()

I am a dark star

Lyssnar på Broder Daniel och allt som saknas är blodet som sprutar från mina handleder. Blodet dunkar i mina ådror och skriker lixom provocerande åt mej: skär dej då, kom igen skär dej då din fega jävel, varför skär du dej inte?

Och sanningen är väl den att jag är rädd, så in i helvete rädd för att fastna i ett självdestuktivt beteende utan möjligheter att bli bättre. För det blir inte bättre av att skära, det vet jag ju, hon säger det och hon är allt för mej. Jag måste orka för hennes skull, för att hon ska få slippa oroa sej för mej. Jag lever endast för henne för det var hon som en gång hindrade mej från att dö.

Jag kan se på andras handleder, fulla av ärr och önska att det var så mina handleder såg ut. Jag önskar att jag vågade skära mej, men jag vet att jag inte får. Så jag gömmer mina handleder för mej själv under armband, festivalband och bläckpennenoteringar. Utan mina armband så ser mina handleder nakna ut och jag ser dom. För tillfället har jag bara ett festivalband (jag brukade ha tre, vad fan hände?) och ett tunnt knytsak med några pärlor på. Det ser naket ut. Jag behöver fler armband, jag behöver få slippa se mina släta och oförstörda handleder. För det brukar vara med stolthet i rösten som jag berättar att jag mått dåligt, jag har velat dö, men jag har aldrig någonsin skurit mej. Och det är så det måste fortsätta vara, jag får inte hur mycket jag än vill.

Snälla få det att sluta.

2009-05-28 @ 16:51:43 Permalink Allting Kommentarer (1) Trackbacks ()

Håll ditt huvud högt

Jag har en vän, vi har känt varandra sen 5an, hon var 10 och jag var 11 när vi först möttes. Världens konstigaste möte, vi gick i parallellklasserna men ändå var det något som fick henne att säga hej till mej utanför matsalen. Jag minns klart hur jag bara stirrade på henne och tänkte "shit vilken skum typ!" Jag gick vidare utan att svara.
Två veckor senare klarade jag inte ta mer skit från mina klasskompisar, det fanns inte så mycket att göra, planen var klar sedan många år: när jag inte orkade mer skulle jag byta klass. Inte till vilken klass som helst, nej jag var mycket selektiv: från skolans värsta till skolans bästa klass skulle det vara. Det räddade mitt liv. Det var där vi möttes igen.
Hon gav mej en annan syn på livet, introducerade mej för ny musik, nya kläder men viktigast av allt: hon tyckte om mej för att jag var jag, inte för dom tjänster jag kunde utföra åt henne. Hon visade hur vänner egentligen ska vara.
Alltid glad och trevlig, full av nya påhitt, gjorde hon fyllde hon mitt liv med nya äventyr, allt fick plötsligt en slags lyster jag inte kunnat se tidigare. Hon gjorde mitt liv värt att leva. Och det kommer jag alltid vara tacksam för. Utan henne hade jag inte varit där jag är idag, inte varit den jag är, antagligen hade jag inte funnits kvar alls. Jag hade smitt andra planer, utifall att klassbytet inte skett. Den alternativa planen var klar redan det året jag fyllde 9, sorligt eller hur? Jag ville hoppa, hoppa från en bro. Rakt ut bland alla bilar, träffa marken och hoppas på att träffas av en stor bil, det skulle inte finnas någonting kvar av mej att skrapa upp från marken. Jag visste till och med vilken bro det skulle ske ifrån, med utsikt från vårt hus. Hon räddade mej från att hoppa.
Hon räddade mej för många år sen men jag kan inte rädda henne nu när hon mår dåligt. Världens finaste människa vill ta livet av sej. Jag står i evig skuld till henne men jag kan inte göra något för henne. Vi känner inte varandra så som vi en gång gjorde men det går inte en dag utan att jag önskar att det var annorlunda, att vi fortfarande var bästa vänner och kunde prata om allt. Jag vet inte vad jag ska säga när vi pratar, vill inte röra någon öm punkt, säga fel saker som gör mer skada än nytta. Hennes bilddagbok har blivit mitt sätt att veta att hon fortfarande lever, varje gång hon laddat upp en ny bild slår hjärtat ett extra slag av skräckblandad lycka, vill inte öppna bilden och läsa ett avskedsbrev. Jag är så otroligt rädd att förlora henne, även om hon inte står mej så nära som hon en gång gjorde så älskar jag henne över allt annat på denna jord. Om någon förtjänar att leva ett lyckligt liv så är det hon. Mitt liv började när jag mötte henne.
Jag vet inte om hon någonsin fattat exakt hur mycket hon betytt och fortfarande betyder för mej. Det är dags att hon får veta det nu, efter så här många år.

Hon betyder allt.

2009-03-17 @ 23:22:40 Permalink Allting Kommentarer (0) Trackbacks ()

Socker

Helgen har (hittills) varit, som Kaizu skulle sagt; urgullig! Danny var med mej till skolan igår fredag. Jag kan inte komma ihåg senast jag hade så kul på idrotten... :) Vi åt lunch (jag åt bara 5 potatisbullar, jag måste vara sjuk!) och sen gick vi och kollade på alla fina djur. Kaisa typ stressade igenom allt och var otålig menmen. Danny och jag åkte hem till mej, pratade lite m med min mor och min far innan dom lämnade oss för IKEA. Danny tog fram min gitarr och satte sej och spelade för mej, vackert som fan så var jag inte kär i honom innan så blev jag det då :D

Han följde med in till Café Mineur (hej stavning, uttalas iaf Minör :D) och fick träffa resten av mina fina vänner. Han mobbade mej lite för att jag tar mycket socker i mitt thé, ivrigt påhejjad av de andra. Sen fortsatte han att sjunga Batman i mitt öra på grund av mitt halsband... :P Jag är grymt imponerad av honom, på en dag har han träffat så gott som alla min vänner :O (jag räknar dom som jag träffar regelbundet). Han följde till och med in på Weekday med Emma, Lilly och mej OCH köpte ett par snygga byxor. Winwin situation :D

Jag och Kaizu möttes vi Fridhemsplan för att ta ut mej för första gången. Nivå 22 var lite skabbigt men som Danny ideligen påpekade (när han dom dit en timme senare) så är det antagligen mysigt på sommaren. Billiga drinkar hade dom iaf :) Jag drack 3 cider (Virgin Ooze) och två hallonshots (asgoda, med hallonkärnor och allt!). På väg till Gamla stan så var jag tvungen att gå av tunnelbanan och spy i en papperskorg vid Odenplan (tror jag). Pinsamt nog hade vi träffat Korre på tuben precis då... :S Men jag kom till After och drack vatten, tredje dörrvakten för kvällen var den enda som sa grattis :) Cutie! Dörrvakt nummer två kollade på mitt legg typ femtioelva gånger innan han släppte in mej... Mitt legg e från 8an, alltså 4 år gammalt, kanske dags att byta ut? :/
Efter ett tag på After så kände jag att jag höll på att förgås av trötthet, så vi drog till Donken i Slussen och fixade oss ätbara saker. Cheeseburgare har aldrig verkat så lockande... :( Men jag åt min glass med god min och vi hann med en trevlig Norra sköndal-buss, där fick mamma sen hämta oss. Då var klockan precis ett... ;)
Väl hemma satte jag mej på golvet, pillade lite på hunden som mest tyckte att Danny var spännande och lät Danny sköta berättandet om kvällen. Medan jag höll på att borsta tänderna så var Danny nära på att somna i extra sängen som MoP köpt på IKEA (som mormor egentligen ska ha när hon bor hos oss under stambytet i hennes lägenhet). Jag var väldigt sugen på att lägga mej med alla kläder på, men det hade nog inte varit så populärt... :P
Imorse snoozade han i en timme extra och missade bussen som gick en timme senare än den han tänkt ta från början. Bara för att han inte ville släppa mej och gå upp ur sängen. Lycklig som fan, har saknat denna känsla: känslan av att vara omtyckt och att tycka om någon :) Sötnos <3

2009-02-07 @ 23:47:05 Permalink Allting Kommentarer (2) Trackbacks ()