After the storm
Kom just ihåg att jag hade en blogg en gång i tiden, vad hände med den? Jo den glömdes bort i yrvädret som ven runt mej efter förra våren. I mars förra året började jag må jättedåligt och blev deprimerad, så pass att jag inte ens orkade ta reda på varför D. gjorde slut. Efter det så blev det på något sätt ännu värre så när skolan började igen efter sommarlovet kunde jag bara ligga hopkrupen i min säng och gråta i flera veckor. Sen kunde jag i alla fall sluta gråta men jag lämnade inte sängen utan började läsa Twilight. Jag var som en robot: jag gick upp, gick till skolan, satt av tiden, väntade på att få åka hem och lägga mej i sängen. Jag tittade knappt på tv och de få gångerna jag gjorde det skedde det endast för att mof och far inte skulle tycka att jag var för konstig. Good luck with that.
Det var nu jag började skära mej. Första gången jag skadade mej själv var när vi varit på Borås zoo med skolan och satt på bussen på väg hem. Jag satt själv och kände mej ensammast i världen. Det enda jag hade som var någorlunda vasst var en gammal alvedon-karta. Så det blev inga skärsår utan mest ett rivsår men det gjorde ont och det var det jag behövde. Efter det fanns det ingen återvändo. Fyra små ärr på min högra handled vittnar nu om vad som hände den hösten. Om hur jag bar alla armband jag hittade i huset på samma arm, om hur jag desperat försökte dölja såren för alla jag kände. Om hur alla ändå måste sett dom, sett rakt igenom mina lögner. Men ingen sa något, ingen gjorde något. Jag visste att jag var deprimerad men vart skulle jag börja? Hos doktorn för att kolla mina blodvärden (som jag hade en känsla om att de skulle vara onormala)? Hos psykologen för att allt jag sprungit ifrån i mitt liv till slut hunnit ikapp mej?
När det var som värst där under hösten kunde jag inte koncentrera mej på lektionerna, jag kom inte ihåg vad lärarna sa och till slut började jag glömma vad tjejerna berättade på fredagsfikorna. Sakta men säkert försvann saker ur mitt huvud samtidigt som jag var yr, hade domningar, svårt att andas, hjärtklappningar, svårt att somna och mardrömmar. kaos och katastrof alltså.
När det var som värst där under hösten kunde jag inte koncentrera mej på lektionerna, jag kom inte ihåg vad lärarna sa och till slut började jag glömma vad tjejerna berättade på fredagsfikorna. Sakta men säkert försvann saker ur mitt huvud samtidigt som jag var yr, hade domningar, svårt att andas, hjärtklappningar, svårt att somna och mardrömmar. kaos och katastrof alltså.
Det dröjde ända till januari i år som jag tillslut kom till doktorn och tog blodprover. De visade vad jag misstänkt: blodbrist på grund av järnbrist och B12-brist. Mitt B12-värde var 13 när man normalt ska ha 130, när läkaren berättade det lät han som att han undrade hur jag kunde stå och gå. Och det gjorde jag knappt. Så jag fick tabletter; järn för att få upp mina järnvärden till normala och B12-tabletter som jag antagligen kommer att äta resten av mitt liv. Jag mådde bättre redan efter några veckor med alla tabletter och nu, 7 månader senare mår jag så bra jag bara kan.
And she lived happily ever after.
