Bluffmakare

Jag har en vän, vi har känt varandra sen 5an, hon var 10 och jag var 11 när vi först möttes. Världens konstigaste möte, vi gick i parallellklasserna men ändå var det något som fick henne att säga hej till mej utanför matsalen. Jag minns klart hur jag bara stirrade på henne och tänkte "shit vilken skum typ!" Jag gick vidare utan att svara.
Två veckor senare klarade jag inte ta mer skit från mina klasskompisar, det fanns inte så mycket att göra, planen var klar sedan många år: när jag inte orkade mer skulle jag byta klass. Inte till vilken klass som helst, nej jag var mycket selektiv: från skolans värsta till skolans bästa klass skulle det vara. Det räddade mitt liv. Det var där vi möttes igen.
Hon gav mej en annan syn på livet, introducerade mej för ny musik, nya kläder men viktigast av allt: hon tyckte om mej för att jag var jag, inte för dom tjänster jag kunde utföra åt henne. Hon visade hur vänner egentligen ska vara.
Alltid glad och trevlig, full av nya påhitt, gjorde hon fyllde hon mitt liv med nya äventyr, allt fick plötsligt en slags lyster jag inte kunnat se tidigare. Hon gjorde mitt liv värt att leva. Och det kommer jag alltid vara tacksam för. Utan henne hade jag inte varit där jag är idag, inte varit den jag är, antagligen hade jag inte funnits kvar alls. Jag hade smitt andra planer, utifall att klassbytet inte skett. Den alternativa planen var klar redan det året jag fyllde 9, sorligt eller hur? Jag ville hoppa, hoppa från en bro. Rakt ut bland alla bilar, träffa marken och hoppas på att träffas av en stor bil, det skulle inte finnas någonting kvar av mej att skrapa upp från marken. Jag visste till och med vilken bro det skulle ske ifrån, med utsikt från vårt hus. Hon räddade mej från att hoppa.
Hon räddade mej för många år sen men jag kan inte rädda henne nu när hon mår dåligt. Världens finaste människa vill ta livet av sej. Jag står i evig skuld till henne men jag kan inte göra något för henne. Vi känner inte varandra så som vi en gång gjorde men det går inte en dag utan att jag önskar att det var annorlunda, att vi fortfarande var bästa vänner och kunde prata om allt. Jag vet inte vad jag ska säga när vi pratar, vill inte röra någon öm punkt, säga fel saker som gör mer skada än nytta. Hennes bilddagbok har blivit mitt sätt att veta att hon fortfarande lever, varje gång hon laddat upp en ny bild slår hjärtat ett extra slag av skräckblandad lycka, vill inte öppna bilden och läsa ett avskedsbrev. Jag är så otroligt rädd att förlora henne, även om hon inte står mej så nära som hon en gång gjorde så älskar jag henne över allt annat på denna jord. Om någon förtjänar att leva ett lyckligt liv så är det hon. Mitt liv började när jag mötte henne.
Jag vet inte om hon någonsin fattat exakt hur mycket hon betytt och fortfarande betyder för mej. Det är dags att hon får veta det nu, efter så här många år.

Hon betyder allt.