Bluffmakare

Lyssnar på Broder Daniel och allt som saknas är blodet som sprutar från mina handleder. Blodet dunkar i mina ådror och skriker lixom provocerande åt mej: skär dej då, kom igen skär dej då din fega jävel, varför skär du dej inte?

Och sanningen är väl den att jag är rädd, så in i helvete rädd för att fastna i ett självdestuktivt beteende utan möjligheter att bli bättre. För det blir inte bättre av att skära, det vet jag ju, hon säger det och hon är allt för mej. Jag måste orka för hennes skull, för att hon ska få slippa oroa sej för mej. Jag lever endast för henne för det var hon som en gång hindrade mej från att dö.

Jag kan se på andras handleder, fulla av ärr och önska att det var så mina handleder såg ut. Jag önskar att jag vågade skära mej, men jag vet att jag inte får. Så jag gömmer mina handleder för mej själv under armband, festivalband och bläckpennenoteringar. Utan mina armband så ser mina handleder nakna ut och jag ser dom. För tillfället har jag bara ett festivalband (jag brukade ha tre, vad fan hände?) och ett tunnt knytsak med några pärlor på. Det ser naket ut. Jag behöver fler armband, jag behöver få slippa se mina släta och oförstörda handleder. För det brukar vara med stolthet i rösten som jag berättar att jag mått dåligt, jag har velat dö, men jag har aldrig någonsin skurit mej. Och det är så det måste fortsätta vara, jag får inte hur mycket jag än vill.