Bluffmakare

Ska bli så jävla skönt när skolan börjar igen, träffa alla älskade klasskompisar och få lite rutin i livet igen. Oh god vad jag har saknat rutinerna! På torsdag börjar samtidigt mitt nya liv, eller mer jag ska fan fortsätta där jag började i somras. Japp, här kommer ångesten ni inte brukar få se. Mamma tvingade mej att väga mej igår och det var ingen vacker syn. Enda anledningen till att jag visste att vågen inte skulle gå sönder var att mamma redan vägt sej innan...
Kanske ska jag ge mammas jävla GI-mat ett försök till, jag älskar pasta och potatis så jag vet inte vad jag ska ta mej till. Kanske skulle det vara lättare att bara sluta äta, jag hatar att vara hungrig men det är den drastiska förändringen jag behöver. Jag klarar inte av att se ut så här längre, det har tärt på mitt självförtroende alltför länge nu. Jag misstänker starkt att jag har en sorts bulimi, jag tänker konstant på mat, jag vet att jag inte ska äta, men "det är ju så gott och det är ju bara det här lilla". Så tänker jag om allt. Så länge det finns mat i huset så äter jag. Under lovet har jag så gott som levt på hårda tunnbrödmackor med ost, jag har helt enkelt sett till att det finns hemma för att dämpa dessa cravings.
Det jobbigaste är ändå att gå o shoppa, att leta efter något som ändå inte kommer passa. Oftast går jag ensam vilket bara det borde vara ett varningstecken. Jag hatar att vara ensam men jag har vänner som är brutalt ärliga att de säger exakt vad de tycker och vänner som är så snälla att de inte säger något. Jag vet inte vilket som är värst. Dessa tankar kan ialla fall inte gräva sej djupare in i mej, det har grävt och gropt ur mej sen jag var liten. Allt jag känner så fort jag tänker på min vikt och min kropp är panikångest och prestationsångest. Jag har alltid varit en good girl tills nu. Nu orkar jag inte hålla fasaderna uppe längre.

Förlåt för att ni får ta del av detta. <3